En gatuscen.
— Uppför trappan, rummet rakt framför er, min mor är där. Skynda på!
Hon hade sjunkit ned på knä inne vid väggen med ansiktet mot den tunga ekbjälke, som uppbar taket, och hon ansträngde sina ögon för att få sikte på den man, som hon i denna stund hade att tacka för kanske mer än livet. Men han stod vänd mot dörren, med handen på låset.
— Vad ämnar ni göra? viskade hon.
— Hindra dem från att bryta sig in i mitt hus, för att släpa ut er, svarade han lugnt. — Var därför god och gör så som jag nyss sade er.
Hon lydde mekaniskt, reste sig upp med sviktande knän, närmade sig trappan och började långsamt stiga uppför dess smala steg. Hon darrade i hela kroppen efter det fruktansvärda hon fått utstå.
Hon vågade ej se sig om efter sin räddare. Huvudet höll hon nedböjt, och hennes läppar viskade ohörbara ord, medan hon gick.
Där utanför blevo skränen och tjuten ännu vildare. Ursinniga knytnävar dundrade våldsamt mot den fasta ekdörren.
Överst på trappan kunde hon ej längre motstå lusten att se sig om och kasta en blick nedåt förstugan.
Hon såg sin räddares gestalt otydligt avteckna sig i skumrasket; den ena handen vilade på låset, och han höll huvudet tillbakaböjt för att följa hennes rörelser.
Omedelbart framför henne stod en dörr på glänt. Hon sköt upp den och trädde in.
I samma ögonblick Öppnade husets herre den nedre dörren. Den sorlande pöbelns oväsen nådde åter hennes öron. Det föreföll henne, som om de omringat honom … Hon undrade, vad som skedde, och förstod ej, hur han ensam vågade trotsa denna tygellösa folkmassa.
Rummet, i vilket hon kommit in, gjorde ett vänligt och inbjudande intryck med sina lätta gardiner av blommigt musslin och de vackra, eleganta möblerna. Den unga flickan blickade upp, då ur djupet av en rymlig karmstol en välvillig stämma tilltalade henne:
27
