Den trogna gårdvaren.
— Stig in, stig in, min lilla vän, och stäng dörren efter er! Blev ni antastad av de där uslingarna? Nåja, tänk inte längre därpå! Paul skall tala med dem. Kom hit, kära ni, och sätt er ner, ni behöver ju inte längre vara rädd.
Den unga flickan närmade sig utan ett ord. Åter förekom henne det hela som en dröm — musslinsgardinerna antogo hemskt fantastiska former, och skriken och tjuten nedanför tycktes henne komma från jordens inälvor.
Den gamla damen fortfor att språka vänligt uppmuntrande. Hon hade tagit flickans hand i sin egen och tvang henne med mitt våld ned på en pall bredvid karmstolen. Hon talade om Paul och berättade sedan åtskilligt om Anne Mie, om nationalkonventet och det simpla packet ute på gatan, men mest talade hon om sin Paul.
Oväsendet utanför hade tystnat. Den unga flickan kände sig på ett konstigt sätt illamående och trött. Det gick runt i hennes huvud, möblerna tycktes dansa om varandra, den gamla fruns ansikte tittade på henne genom en böljande slöja, och sedan — sedan —
Den trötta naturen tog ut sin rätt, den slöt den skälvande unga varelsen i sina moderliga armar och höjde henne i medvetslöshetens skyddande mantel.
II.
Den trogna gårdvaren.
När omsider den unga flickan vaknade upp med en ljuvlig känsla av vila och välbefinnande, hade hon god tid att reda sina förvirrade tankar.
Detta var alltså hans hus! Hon var faktiskt en gäst, en räddad skyddsling under medborgaren Déroulèdes tak.
Han hade dragit henne undan de ivrigt utsträckta händerna av folkmassan, som hon retat mot sig; hans mor hade bjudit henne välkommen, en ung, knappt tjugoårig flicka, något ofärdig, med det mildaste ansikte och melankoliska ögon, hade passat upp henne och kommit henne att åter känna sig helt väl till mods.
