Den trogna gårdvaren.
Juliette de Marny befann sig hemma hos den man, som hon inför sin Gud och sin broders lik svurit att förfölja med oförsonligt hat och hämnd.
Tio år hade förflutit sedan dess.
Liggande på den lavendeldoftande bädd, som den Déroulèdeska gästfriheten anordnat åt henne, såg hon skuggbilderna från dessa tio år glida förbi … Fyra år hade förgått efter broderns död, innan den gamle Duc de Marnys kropp äntligen gav den stackars själen fri.
Sedan den tynande livslågan för sista gången flammat upp vid sonens dödsbädd, hade den gamle hertigen i själva verket upphört att finnas till. Stum och hopskrumpen satt han där i sin sjukstol med förståndet omtöcknat, minnet borta, en dyster mänsklig kvarleva, som naturen slutligen förbarmade sig över och förvandlade till stoft.
Sedan följde för Juliette några år i ursulinernunnornas kloster. Juliette hade hoppats, att hon ägde den rätta kallelsen; hela hennes själ trängtade efter ett religiöst liv i stilla avskildhet, efter starka murar av högtidliga löften och trägna böner och betraktelser, som kunde skymmande träda emellan henne själv och den fasansfulla natten, då hon lydig sin fars vilja hade svurit den högtidliga eden att hämnas sin broders död.
Hon var endast aderton år, då hon först inträdde i klostret, strax efter faderns frånfälle, då hon kände sig mycket ensam, ej minst i sin själ, och svårt led under trycket av den henne avtvungna eden.
Hon talade aldrig om den med någon utom med sin biktfader, och han, en from och okonstlad man med mycken lärdom, men ingen världskännedom, visste alls icke, huru man skulle förhålla sig.
Ärkebiskopen frågades till råds. Han kunde bevilja henne dispens och lösa henne från den tyngande eden.
När detta förslag först delgavs Juliette, blev hon utom sig av fröjd. Hela hennes natur, som i sig själv var sund och glättig, alls icke lagd för några sjukliga grubblerier, reste sig upp emot detta grymma och motbjudande värv, som lagts på hennes unga skuldror. Det var endast religiositeten — den sällsamt brinnande
29
