I dödsfiendens hus.
Hon smålog mot Anne Mie och räckte ut handen mot henne.
— Ni ha alla varit så vänliga, sade hon. — Nu vill jag gärna stiga upp och tacka er.
— Rör inte på er, såvida ni inte känner er fullt kry.
— Jag är alldeles bra nu igen. De där otäcka människorna skrämde mig så — det var därför jag svimmade.
— De skulle ha slagit ihjäl er, om inte —
— Vill ni säga mig, var jag är? bad Juliette.
— Ni är hemma hos monsieur Paul Déroulède — medborgaren-deputeraden Déroulède borde jag väl säga. Han räddade er undan hopen och stillade den. Han har en sådan klang i stämman, att han kan få vem han vill att lyssna, och —
— Och ni tycker mycket om honom, mademoiselle, återtog Juliette, som plötsligt kände sina ögon skymmas av en slöja av tårar.
— Naturligtvis tycker jag om honom, svarade den andra flickan okonstlat, medan ett uttryck av varm tillgivenhet hastigt lyste upp och förskönade det bleka ansiktet. — Han och madame Déroulède ha fostrat upp mig; jag har aldrig kännt mina föräldrar. De ha vårdat sig om mig, och han har lärt mig allt vad jag vet.
— Hur kalla de er, mademoiselle?
— Mitt namn är Anne Mie.
— Och mitt Juliette — Juliette Marny, tillade hon efter ett ögonblicks tvekan. — Jag har heller inga föräldrar. Min gamla sköterska, Pétronelle, har uppfostrat mig, och — men berätta mera för mig om monsieur Déroulède! jag har honom att tacka för så mycket, jag skulle gärna vilja känna honom bättre.
— Vill ni inte låta mig släta till ert hår? sade Anne Mie, liksom med avsikt undvikande ett direkt svar. — Monsieur Déroulède är inne i salongen hos sin mor. Ni kan råka honom där.
Juliette gjorde inga fler frågor, utan lät Anne Mie hjälpa henne med håruppsättningen, låna henne en ny halsduk och i allmänhet utplåna alla spår efter det utståndna äventyret. Men hon kände sig ännu förvirrad och bragt ur fattningen. Anne Mies stora vänlighet nästan vållade henne samvetskval. Hon förstod ännu ej, vad den unga flickan intog för ställning i det
35
