I dödsfiendens hus.
Déroulèdeska hemmet. Var hon en släkting eller något slags bättre tjänarinna? I dessa brydsamma tider hade hon för resten kunnat vara båda delarna.
Hon var i alla händelser en barndomsvän till medborgaren-deputeraden, men huruvida hon ansågs honom jämnställd i socialt avseende eller ej, förmådde Juliette ej avgöra.
Med den underbara instinkt, som är egendomlig för kvinnor med temperament, hade hon redan förstått, att Anne Mie älskade Déroulède. Den stackars ofärdiga unga flickans hela själ tycktes försättas i magnetisk dallring vid blotta nämnandet av hans namn; hennes ansikte blev som förklarat, och i sådana ögonblick fann Juliette henne rent av vacker.
Hon mönstrade sig kritiskt i spegeln och strök undan en lock, som tog sig bäst ut, när den var ostyrig. Hon betraktade noggrant sitt eget ansikte — varför, hade hon ej kunnat säga, måhända av någon annan hemlig kvinnlig instinkt.
Det rådande modets klädsamma enkelhet passade henne förträffligt. Det tämligen korta livet, en föregångare till den senare, mera prononcerade direktoaren, förlänade hennes långa och smala lemmar behagfullhet och framhöll ännu mer gestaltens smidighet. Den med fina spetsar kantade halsduken låg prydligt korslagd över bröstet och gav rundning åt konturen av de ungdomligt späda axlarna.
Det vackraste var kanske håret, som bildade en värdig ram kring det täcka och pikanta ansiktet. Ljust, lockigt och mjukt glänste det som en gyllene gloria under den nättast tänkbara lilla mössa.
Hon vände sig om och stod ansikte mot ansikte med Anne Mie, redo att följa henne ut ur rummet. Och den unga ofärdiga flickan suckade, när hon slätade till sina egna förklädesveck och ytterligare jämkade någonting tillrätta på Juliettes toalett.
Timmen före kvällsvarden gled förbi som en dröm för Juliette.
Hon hade vistats så mycket ensam och fört ett sådant inåtvänt liv, att hon knappast fattat och förstått, vad det var, som försiggick runt omkring henne. Vid den tidpunkt, då de unga, obändiga krafter, som börjat jäsa i landet, oemotståndligt bröto sig fram och störtade omkull allt, som sökte hindra deras vilda
36
