Den röda nejlikan.
— Nå?
— Jo, resultatet är tydligt nog. Robespierre, Danton, Tinville, Merlin, hela mördareligan, komma att få brått med att spana efter mig — men det blir som att leta efter en nål i en höstack. De skola koncentrera sina fruktlösa ansträngningar på mig, och du kan — ma foi, jag bara säger att du kan — rädda dig ut ur Frankrike, ombord å »Måsen» och med din ödmjuka tjänares hjälp.
— Men under tiden komma de att upptäcka dig, och för andra gången låta de dig icke undkomma.
— Min vän, om en tax skulle förlora tålamodet, skulle han aldrig bita nacken av en råtta. Er revolutionära regering har nu faktiskt blivit en smula hysterisk i sammanband med min ringa person, alltsedan jag lurade Chauvelin — de äro förblindade av sitt eget raseri, medan jag är lugn som en filbunke. Och det fastän mitt liv numera har fått värde för mig, min vän. Nu finns det någon på andra sidan vattnet, som gråter, när jag blir fördröjd … Åh nej, det har ingen fara — inte komma de att nypa röda nejlikan om stjälken den här gången …
Han skrattade sitt muntra, behagliga skratt, och det energiska, beslutsamma ansiktet fick ett vekt uttryck vid tanken på den vackra hustrun hemma i England, som oroligt väntade på hans återkomst.
— Och ändå vill du inte hjälpa oss att rädda drottningen? återtog Déroulède med någon skärpa.
— Bevars väl, jag vill försöka varje sätt, som står i min förmåga, utom det rent vanvettiga. Och jag skall hjälpa er allihop ut ur denna mördarekula, sedan ni ärligen misslyckats
— Vi skola inte misslyckas, svarade den andre hetsigt.
Sir Percy Blakeney gick tätt intill sin vän och lade med en rörelse av nästan kvinnlig ömhet sin långa, smala hand på hans axel.
— Vill du låta mig få höra dina planer?
Dêroulède blossade genast upp i iver och hänförelse.
— Vi äro inte många, som äro invigda, började han, ehuru halva Frankrike kommer att vara gynnsamt stämt emot oss. Vi förfoga naturligtvis över mycket pengar och likaså över den nödvändiga förklädnaden för den höga damen.
— Så-å?
53
