Den röda nejlikan.
Déroulède gick fram till den väldiga ekpulpet, som intog en i ögonen fallande plats mitt på den ena väggen. Han öppnade den och tog fram en bunt papper.
— Vill du titta igenom det här, sade han och räckte pappersbladen åt sir Percy Blakeney.
— Vad är det för något?
— Olika förslag, som jag gjort upp, för den händelse, att min ursprungliga plan ej skulle lyckas.
— Bränn dem, min vän! sade Blakeney lakoniskt. — Har du ej ännu lärt dig den läxan att aldrig anförtro någonting åt papper?
— Jag kan inte bränna upp de här. Du förstår väl, att jag inte får tillfälle till långa samtal med Marie Antoinette. Jag måste meddela henne mina förslag skriftligen, så att hon må kunna sätta sig in i dem och inte bereda mig några obehagliga överraskningar av ren okunnighet.
— Bättre det, min vän, än papper i dessa tider. De här papperen skulle, om de hittades, skicka dig till giljotinen, och det utan både rannsakning och dom.
— Jag tar mig naturligtvis till vara, och just nu är jag höjd över alla misstankar. Det finnes för övrigt bland dessa papper en fullständig samling pass, lämpade för varje roll drottningen och hennes uppvaktande kunna bli tvungna att spela. Jag har behövt flera månader för att skaffa ihop dem, utan att någon misstanke väcktes; jag har samlat dem ett och ett i sänder, under en eller annan förvändning, och nu är jag beredd på varje eventualitet. —
Han tystnade plötsligt. Ett uttryck i vännens ansikte hade hastigt gjort honom uppmärksam.
Han vände sig om, och där på tröskeln, hållande undan det tunga dörrförhänget, stod Juliette, behagfull, leende, en smula blek. Men till det senare bar utan tvivel det fladdrande skenet från de oputsade ljusen skulden.
Så ung och flickaktig såg hon ut i sin mjuka vita musslinklänning, att det skarpa och spända uttrycket i Déroulèdes ansikte vid hennes åsyn veknade. Han hade instinktmässigt kastat papperen tillbaka in i pulpeten, men blickens flammande energi hade förbytts till outsäglig ömhet.
56
