Den röda nejlikan.
stund misstänker någon annan medborgare för att gå och ruva på någon komplott till förmån för drottningen. Man sneglar misstänksamt till och med på sparvarna i takrännorna. Ingen mänsklig varelse, höljd i en mantel, kommer efter denna dag att lämna Paris oantastad.
— Än du själv då, min vän? återtog Déroulède. — Du tror, att du kan lämna Paris utan att igenkännas — varför då inte också drottningen?
— Därför att hon är en kvinna och har varit drottning. Hon har nerver, stackars varelse, och är sjuk både till kropp och själ. Synd om henne! Och synd om Frankrike, som ödslar en så fåfäng hämnd på en arm och ringa fiende! Kan du gripa Marie Antoinette vid axlarna, stoppa ned henne på bottnen av en kärra och stapla potatissäckar över henne? Det gjorde jag med grevinnan de Tournai och hennes dotter, ett par så styvnackade franska aristokrater, som någonsin förtjänat giljotinen för sina vanvettiga fördomar. Men kan du göra det efter med Marie Antoinette? Hon ger dig en skrapa, så att vakten hör det, och förråder i blinken både sig själv och dig, hellre än att hon släpper efter en hårsmån av sin värdighet.
— Man kan väl inte lämna henne åt hennes öde?
— Det är just där den sårbara punkten ligger, min vän. Tror du, att du behöver vädja till min lilla skaras ridderlighetskänsla? Ännu äro vi tjugu stycken, och vi sympatisera av allt hjärta med er och era vanvettiga strävanden. Den arma, arma drottningen! Men er plan är dömd att misslyckas, och vem skall sedan hjälpa er alla, om även ni göras maktlösa?
— Vi skulle lyckas, om ni hjälpte oss. Det fanns den tid, då du brukade säga med stolthet: Röda nejlikans förbund har ännu aldrig misslyckats.
— Nej — det gav sig heller aldrig in på någonting, som det inte kunde gå i land med. Men eftersom du så där tar mig på det ömma … Ja, tänka på det skall jag i alla fall.
Och han skrattade det bullrande, halvt fjolliga skratt, som kommit de kloka männen i två länder att bilda sig en alldes oriktig föreställning om hans verkliga personlighet.
55
