En varning.
— För all del, inte i afton, min vän, sade sir Percy lätt, det har blivit sent, och madame väntar på oss. De äro i gott förvar, om du vill anförtro dem i min vård.
Déroulède tycktes tveka. Blakeney hade talat på sitt vanliga sorglösa sätt och var nu sysselsatt med att jämka på det skräddarkonstens mästerstycke, som omslöt övre delen av hans ståtliga person.
— Du kanske inte riktigt litar på mig? skrattade sir Percy. — Jag visade inte den rätta hänförelsen nyss, tyckte du.
— Nej, det är inte det, Blakeney, sade Déroulède slutligen i samma lugna ton. — Jag hyser intet misstroende — misstroendet är på din sida.
— På min ära — började sir Percy.
— Nej, säg ingenting mera! Jag förstår och värderar din vänskap, men jag skulle gärna vilja övertyga dig om, hur orätt det är av dig att misstro en av Guds renaste änglar, som någonsin vandrat på vår jord.
— Åhå, står det så till, vän Déroulède! Jag trodde att du alldeles försvurit det täcka könet, och nu är du förälskad upp över öronen.
— Blint och dåraktigt förälskad, min vän, sade Déroulède med en suck. — Hopplöst med, fruktar jag.
— Varför hopplöst?
— Hon är dotter till den hädangångne Duc de Marny, ett av de äldsta namn i Frankrike — rojalist av renaste vatten —
— Därav din överväldigande sympati för drottningen!
— Nej, nu gör du mig orätt, vän. Jag skulle ha försökt att rädda drottningen, även om jag aldrig lärt hålla av Juliette. Om du ändå kunde förstå, huru ogrundade dina misstankar äro!
— Hade jag några?
— Det kan du inte förneka. Nyss yrkade du ivrigt att jag skulle bränna de där papperen. Du kallade dem gagnlösa och riskabla, och nu —
— Jag anser dem fortfarande både gagnlösa och farliga för sin innehavare, och genom att läsa dem skulle jag önska få min uppfattning bestyrkt och kunna ge mina argument ökat eftertryck.
58
