Anne Mie.
tillade hon med en naivt kvinnlig vändning. — Men — om det där är kärlek, så är den kärleken underlig och självisk; det är en kärlek, som inte kommer att bli till hans bästa —
— Varför tror ni det?
— Jag vet inte, svarade Anne Mie okonstlat. — Sådant känner man.
— Känslorna kunna leda oss på villovägar, fruktar jag.
— Hur så?
— I det här fallet har er egen kärlek till Paul Déroulède gjort er blind … Ja, ni får förlåta mig, madamoiselle, det var ni, som sökte detta samtal, inte jag, och nu fruktar jag, att jag har sårat er. Och dock ville jag så gärna ni skulle förstå, hur varmt jag sympatiserar med er och hur uppriktig min önskan är att vara er till tjänst, så framt det står i min förmåga.
— Jag ämnade just bedja er om en tjänst, monsieur.
— Då ber jag, att ni helt och hållet förfogar över mig.
— Ni är Pauls vän — försök att klargöra för honom, att den där kvinnan i hans hus utgör en ständig fara för hans liv och frihet.
— Han bryr sig inte om att lyssna till mig.
— Jo bevars — den ene mannen lyssnar alltid till den andre.
— Utom i fråga om ett enda — den kvinna han älskar.
Han uttalade de sista orden i mycket mild, men mycket bestämd ton.
Det gjorde uppriktigt ont om denna stackars av naturen vanlottade unga flicka, som var dömd att bevittna den vemodigaste av mänskliga tragedier — en hägrande lyckodröm, som försvinner. Men han kände, att i denna stund skulle han bevisa henne den största väntjänsten genom att vara fullt sanningsenlig. Han visste, att Paul Déroulède skänkt sin kärlek åt Juliette de Marny; även han, liksom Anne Mie, hysste ett instinktlikt misstroende för den vackra flickan med det tysta, inbundna väsendet. Men i olikhet med den stackars ofärdiga visste han, att ingen synd, som Juliette kunde komma att begå, skulle slita hennes bild ur vännens hjärta; även om hon visade sig falsk eller till och med förrädisk, skulle hon dock behålla sitt herravälde över Déroulède.
64
