Anne Mie.
— Tror ni, att han älskar henne? frågade Anne Mie slutligen.
— Det vet jag med säkerhet han gör.
— Och hon?
— Ah — det är mer än jag kan säga … Därvidlag är er egen kvinnliga instinkt mera skarpsynt.
— Hon är falsk, säger jag er, hon bär svek i sinnet mot Paul.
— Då ha vi ingenting annat att göra än se tiden an.
— Vänta — på att det onda skall ske?
— Vaka och ge akt måste vi naturligtvis. — Men vill ni att jag ger er mitt ord på, att ingenting ont skall vederfaras Déroulède?
— Ge mig ert ord på, att ni skiljer honom från den där kvinnan!
— Nej, så långt sträcker sig inte min makt. En man sådan som Paul Déroulède älskar blott en enda gång i livet, men när han gör det, gives det ingen återvändo för honom.
Hon blev åter tyst och stod med hårt sammanprässade läppar, som om hon vore rädd för vad hon skulle kunna yttra.
Han såg, att hon var djupt besviken, och han letade efter ett medel att mildra slagets hårdhet.
— Det blir en värv att vaka över Paul, återtog han. — När er vänskap vaktar och beskyddar honom, tror jag inte, att vi behöva frukta för hans säkerhet.
— Jag skall vaka, svarade hon stilla.
Han hade småningom åter ledsagat henne tillbaka i riktning mot Rue Ecole de Médicine.
Ett plötsligt svårmod hade lägrat sig över hans stolta, äventyrstörstande själ. Hur full av sorgespel var icke denna stora stad, där allting tycktes vrida sig i oro och vända! Tyranniska lagar, överfyllda fängelser, pinliga förhör och fallande huvuden … Och nu hade han även fått en inblick i den sorg, som sargade denna unga ofärdiga flickas hjärta.
En vild, feberaktig hänförelse göt dock sin trollska glans över de scener, som dagligen utspelades på Place de la
