Angivelsen.
Ännu så länge kan Juliette gå sin väg framåt oantastad; kvinnorna och barnen skynda för det mesta i riktning mot det stora läger, som slagits upp på Tuilerie-området och där förbandsmaterial, scharpi och rockar åt soldaterna tillverkas hela dagen.
Alla husens väggar bära det stora patriotiska valspråket: »Liberé, Egalité, Fraternité, sinon La Mort»; andra äro mera politiska i sina tillkännagivanden: »La République une et indivisible.»
Men uppe på Louvrens murar, det forna ståtliga konungapalatset, där le Roi Soleil höll sitt hov och kurtiserade de vackraste kvinnorna, där har den unga kraftfulla republiken uppsatt sitt senaste tillkännagivande.
Ett väldigt plakat, fastklistrat vid väggen, bär orden: »La Loi concernan les Suspects.» Under plakatet står en stor trälåda, med en smal, avlång öppning upptill.
Detta är den nyaste uppfinningen i ändamål att trygga denna enda och odelbara republiks säkerhet.
Hädanefter blir man förrädare på ett angivande ord av första bästa dagdrivare eller fiende, och liksom under den spanska inkvisitionens mest tyranniska dagar den ena hälften av nationen sattes att spionera på den andra — på samma sätt har denna trälåda med sin lilla smala öppning överst anbragts på denna plats enkom för att mottaga den ene medborgarens angivelse av den andre.
Om Juliette blott stannat en sekund för att läsa plakatet med dess kortfattade uppmaning, om hon blott givit sig tid att tänka, är det nog troligt, att hon genast vänt om och flytt från denna låda med dess skändliga ändamål som från ett vidrigt och giftigt kräldjur.
Men den långa vakan, de brinnande bönerna, de extatiska synerna av hjältemodiga martyrer hade försatt henne i ett tillstånd av bedövning. Hennes tankekraft var domnad, reflexionsförmågan slappad; hon hade blivit ett viljelöst ting, som handlade, drivet av någon främmande påverkan.
Hon drog upp brevet ur sin barm och lät det med stadig hand falla ned i lådan. Hon hörde, hur det slog emot dess botten. Nu hade det oåterkalleliga skett. Ingenting förmådde
74
