»Min är hämnden.»
göra denna handling ogjord eller rädda Paul Déroulède undan giljotinen.
Ett par smärre grupper av arbetare, som skyndade till sina verkstäder, hade sett henne släppa ned brevet i lådan. Ett par små barn stannade med fingret i munnen och stirrade med enfaldig nyfikenhet på henne; en kvinna roade sitt sällskap med en rå kvickhet, varefter alla ryckte på axlarna och gingo vidare. De, som ofta hade sin väg tvärs över denna plats, voro vana vid synen.
Trälådan med sin öppning, som liknade en bred mun, var som ett omättligt vidunder, vilket ständigt matades, men alltjämt gapade efter mera.
Sedan Juliette uträttat sitt ärende, vände hon om, och med lika snabba steg, som hon kommit, gick hon tillbaka till sitt tillfälliga hem. Ett hem för henne var det nu ej längre; hon måste genast lämna det, om möjligen redan i dag. Så mycket förstod hon, att hon ej längre kunde äta den mannens bröd, som hon hade förrått. Hon ville ej infinna sig vid frukosten, hon kunde förebära huvudvärk, och på eftermiddagen skulle Pétronelle packa ihop hennes saker.
Hon steg in i en liten butik strax bredvid och bad om ett glas mjölk och en bit bröd. Kvinnan, som serverade henne, tittade på henne med någon undran, ty Juliette såg just nu nästan ut, som om hon varit förryckt.
Hon hade upphört att lida, men hon hade ännu ej börjat tänka.
XI.
»Min är hämnden.»
Under förebärande av svår huvudvärk blev Juliette i stånd att stanna på sitt rum under större delen av dagen. Hon var ensam med sina tankar och sina själskval, vilka inga dörrar förmådde utestänga.
Åsynen av Anne Mies bleka ansikte, när den unga flickan kom in till henne med maten och några utsökta små läckerheter, beredde henne en nästan outhärdlig plåga.
75
