»Min är hämnden.»
»De ta tige détachée
Pauvre feuille désséchée
Où vas-tu?»
Juliette stannade ett ögonblick. Hennes hjärta sammandrogs av smärta, och tårarna störtade till hennes ögon, medan hon lät blicken sväva omkring väggarna av detta hus, som skänkt henne trygghet och lugn under de senaste tre veckorna.
Vart skulle hon nu taga vägen? Likt det stackars vissnade bladet i visan hade hon slitits från sin stam och drevs omkring av stormens ilar, utan hem och utan vänner. Och nu hade hon för alltid stött från sig den enda hand, som i dessa farans tider sträckts emot henne i vänligt deltagande.
Samvetets röst ljöd allt starkare inom henne. Hon slöt ögonen för att utestänga den rysliga synen av sitt brott; hon ville ej se det varma och trevna hemmet, som snart komme att skövlas på hennes egen anstiftan.
Je vais où va toute chose,
Où va la feuille de rose
Et la feuille de laurier,»
sjöng Anne Mie klagande.
En våldsam snyftning bröt fram ur Juliettes bröst. Nu var alltsamman slut. Den ljuva, flyktiga dröm om frid, som på senare tider omsvävat henne och gjutit sitt blida skimmer över hennes tillvaro, hade svunnit i denna dags gryning. Ensam var hon — ensam med sin stora synd, som ej ett helt livs ånger och ruelse kunnat sona.
Knappt vetande vad hon gjorde föll hon ned på sina knän där invid den tröskel, som hon stod i begrepp att lämna för alltid. Den tunga bördan tryckte henne till jorden.
— Juliette!
Först rörde hon sig ej. Det var hans röst, som kom från arbetsrummet bakom henne. Dess klang övade samma mäktiga inverkan på henne som den dag hon hört den inne i domsalen. Stark, öm och lidelsefull framkallade den tusen gensvar i hennes själ. Hon trodde, att hon drömde, och hon blev liggande orörlig på sina knän för att drömmen ej skulle lösas upp och försvinna.
78
