»Min är hämnden.»
tvivla på, att det var Guds fingervisning hon följt, och då föll ju allting i spillror omkring henne …
Slutligen blevo ensamheten och tystnaden henne outhärdliga. Hon ropade på Pétronelle och befallde henne packa koffertarna.
— Vi resa till England i dag, sade hon kort.
— Till England? utbrast förfärad den gamla trotjänarinnan, som trivdes förträffligt i detta gästfria hus och ogärna ville flytta därifrån. — Så snart?
— Ja visst, vi ha ju talat därom rätt länge. Här kunna vi väl inte stanna alltid. Där finnas mina kusiner de Crécy och min tant de Condremont. Vi skola vara bland goda vänner, Pétronelle, bara vi väl kommit dit.
— Ja, det var just det! suckade stackars Pétronelle. — Vi ha bara helt litet pengar, ma chérie, och inga pass. Har ni tänkt på att bedja monsieur Déroulède om sådana?
— Nej, nej, svarade Juliette hastigt, jag skall försöka själv styra om passen, Pétronelle. Sir Percy Blakeney är engelsman, han säger mig nog, hur jag skall bära mig åt.
— Vet ni var han bor, mitt hjärtegull?
— Ja, jag hörde honom i går afton säga åt madame Déroulède, att han bodde tillsamman med en landsortsbo vid namn Brogard i värdshuset La Cruche Cassée. Jag skall gå och söka honom, Pétronelle, jag är säker på, att han hjälper mig. Engelsmännen äro så fyndiga och praktiska. Han skall skaffa oss pass, det är jag säker på, och råda oss, hur vi bäst skola ordna åt oss för övrigt. Stanna du kvar här och gör allting färdigt! Jag blir inte borta länge.
Hon tog sin kappa med huvan, kastade den över armen och smög tyst ut ur rummet.
Déroulède hade lämnat huset tidigare på dagen. Hon hoppades, att han ännu ej återvänt, och skyndade hastigt utför trappan, så att hon skulle kunna komma i väg obemärkt.
Huset låg där så tyst och fridfullt. Juliette fann det nästan sällsamt, att det ingenstädes röjde sig minsta tecken, som varslade om stundande olycka.
Från köket, ett litet stycke från förstugan, hördes Anne Mies röst sjunga en gammal vemodig visa:
77
