Prolog.
I.
Paris: 1783.
— Pultron! Pultron! Pultron!
Orden slungades fram, gälla, genomträngande och lidelsefulla, i ett crescendo av vrede och kränkt stolthet.
Den unge mannen hade darrande av raseri rusat upp, men därvid förlorat jämnvikten. Han föll framåt, i det han grep tag i bordet, och med en konvulsivisk rörelse av ögonlocken sökte han förgäves tvinga tillbaka de tårar av förödmjukelse, som förblindade honom.
— Pultron!
Han ville slunga ut förolämpningen med högan röst, att alla måtte höra den, men hans förtorkade strupe vägrade att göra sin tjänst. De skälvande händerna sökte de kringspridda korten på spelbordet, han samlade ihop dem, hastigt och nervöst, gripande efter dem med feberaktig iver — därpå kastade han dem rakt på mannen mitt emot, medan han med en sista kraftansträngning åter lyckades prässa fram sitt förbittrade:
— Pultron!
De äldre männen försökte träda medlande emellan, men de yngre endast skrattade, fullt beredda på det blodiga uppträde, som ofelbart måste följa, det enda möjliga slutet på ett ordbyte sådant som detta.
Försoning eller förlikning kunde ej komma i fråga. Déroulède borde ha haft bättre vett än att tala vanvördigt om Adèle de Montchéri, när den lille vicomte de Marny’s ömma låga för den
