Sida:Henrik Schück Olavus Petri 1906.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

4

med sund blick för naturen ha väl funnits i alla tider, men går man medeltidens diktning närmare in på lifvet, skall man finna, att äfven denna hälst rör sig — icke med personligheter, utan med rena formler. I grund och botten äro medeltidens riddardikter hvarandra sorgligt lika. Typerna äro desamma i alla, och de nya dikterna åstadkommas nästan lika lätt som man genom en lindrig omskakning af kaleidoskopets glasskärfvor framkallar en ny bild.

Tydligast visar sig denna brist på värklighetssinne på vetenskapens område. Någon naturvetenskap ägde man ej, ty man erfor aldrig ett behof af att studera naturens eget lif. Någon historisk vetenskap hade man knappast häller, ty man hade icke uppmärksammat de personliga driffjädrarna i den historiska utvecklingen. De enda vetenskaper, hvilka odlades, voro sådana, som rörde sig med rena begrepp d. v. s. filosofi och teologi. Begreppen pressades och utlades i det oändliga, ofta utvecklades härvid en stor, ehuru gagnlös skarpsinnighet, men en fordran att på värkligheten pröfva dessa begrepps giltighet kände medeltidens tänkare icke.

Religionen själf hade under medeltiden samma opersonliga karaktär. Endast genom kyrkan kunde lekmannen tråda i beröring med sin Gud. Det var kyrkans ämbetsmån, som bådo bönerna för honom; han hade endast att erlägga betalning for det antal han önskade. Det var kyrkans ämbetsmän, som skötte gudstjänsten; hans enda göra var att genom gåfvor underlätta kyrkans förmåga att fira denna på ett så praktfullt sätt som möjligt. Visserligen kunde han