Det är tvänne män, hvilka fört oss ut ur medeltiden och för oss öppnat portarna till den nya tiden — det är Gustaf Vasa, som skapat den moderna svenska staten, och det är Olavus Petri, som brutit med medeltidens världsåskådning i allmänhet.
Det som skiljer medeltiden från den nyare tiden är — för att blott nämna en af de väsentligaste grundolikheterna — medeltidens bristande känsla för och bristande observation af lifvet och naturen. Inom konsten hafva vi påtagliga prof på denna brist. Vi behöfva blott betrakta de långdragna, liflösa figurer, som pryda en gotisk kyrkoportal, för att finna, att skulptören aldrig sökt att bilda sina figurer efter de personligheter, som mötte honom i det dagliga lifvet, utan att han här kritiklöst följt en så småningom utbildad skoltradition. Inom måleriet äro anletena tecknade såsom efter schablon — samma uttryck, samma linjer, samma fel upprepas hos alla dessa svartmuskiga, dystra, nästan elaka madonnaansikten, som från sin guldgrund stirra oss till mötes. Litteraturen är väl rörligare, ty här var man ej så bunden af skolans tvång som inom konsten, och friska, glada människor
