Sida:Henrik Schück Olavus Petri 1906.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

8

Endast ånger, krossade lemmar och sönderslitna kläder blefvo följden af en dylik djärfhet.

Här var det därför som folken norr om alperna kunde gripa in, och de gjorde det genom reformationen, som till sitt innersta väsen intet annat är än ett försök att på religionen tillämpa renässansens personlighetsbegrepp. Genom reformationen trädde människan på nytt i ett personligt förhållande till sin Gud; alla mellanmakter mellan Gud och människan brötos därför ner, och presterna, som med ämbetsmäns slentrian handlagt alla angelägenheter, som rört lekmannens förhållande till det högsta väsendet, hänvisades att blifva hvad de varit under kyrkans första tid — lärare och icke medlare.

I Tyskland och i Norden framträder renässansen hufvudsakligen i reformationens gestalt. Därigenom krymper väl denna rörelse ihop, får hvarken den friskhet eller den kraft och den konstnärliga form som den italienska renässansen haft. Men i ersättning därför äger den en mera demokratisk innebörd. Den vänder sig icke blott såsom den italienska renässansen gjort till de store inom andens, penningens eller det politiska inflytandets värld, utan den vänder sig äfven och framför allt till menige man, till de andligen fattiga och ringa, och att hafva höjt dessas människovärde är kanske reformationens största och evigt varande betydelse.

Vägbrytaren var Luther, denna varmhjärtade, grofhuggna, hetsiga natur, som så lifligt kände sitt samband med det folk, från hvilket han utgått. Men också i Sverige äga vi en man, hvilken vi med stolthet