Hoppa till innehållet

Sida:Henrik Schück Olavus Petri 1906.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7

skaperna följde. Det var samma lust, som riktade historikerns uppmärksamhet på de mäktiga personligheter, hvilka ledt världshändelsernas gång, på deras själslif och bevekelsegrunder, och i följd af detta nya betraktelsesätt kom också medeltidens krönika att ersättas af den nya tidens s . k. pragmatiska historia. För medeltidens blodlösa filosofi med dess ofruktbara undersökningar af de tomma begreppen ägde renässansens män intet intresse. Redan Petrarca ville i skolastiken endast se den brokiga klädnaden åt ett benrangel. “Den sedliga människan och själfva lifvet — yttrade han — bör vara filosofiens föremål, ej de tomma begreppen.“

Det var endast på ett område, som italienarne icke mäktade häfda denna personliga uppfattning af tillvaron — och det var på det religiösa området. För detta ägde den skeptiske italienaren litet intresse, och han hade alldeles för stora ekonomiska fördelar af tingens gamla ordning för att på något sätt vilja riskera sitt timliga välbefinnande genom att uppträda mot den katolska kyrkan. De religiösa frågorna gick han därför stillatigande förbi.

På ett nytt land bakom det kroppsliga ögats synrand kunde han tro. På en ny värld bakom den kyrkliga horisonten trodde han däremot icke, och han väntade sig häller intet godt af upptäcktsfärderna.

För att fasthålla den från Petrarcas bref hämtade bilden var han i detta afseende den gamle herden, som önskade att i ro stanna kvar nere på den låga jorden . Hvartill tjänade det att stiga mot höjden?