Sida:Henrik Schück Olavus Petri 1906.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

förda berättelse stöder sig, är med all sannolikhet en af de många förfalskningarna från senare tid, och vi kunna således ej fästa någon tilltro till dess uppgifter. Till den ståndpunkt, hvilken där antydes, nådde Olavus antagligen först senare.

Då han nu genom biskopens död blifvit befriad från sina göromål som kansler, kunde han på allvar ånyo ägna sig åt sina teologiska studier. Han började nu att för de unga korpresterna i Strängnäs föreläsa öfver det gamla och nya testamentet. Förmodligen föreläste han de delar af bibeln, som han förut hört Luther föredraga för sina lärjungar. Luthers egen öfversättning af det nya testamentet kunde han åtminstone under första tiden ej begagna sig af, ty denna utkom först i september 1522 och det dröjde väl åtskilliga månader innan denna blef bekant i Sverige. Till grund för sin tolkning lade han därför sannolikt den bästa text, som funnits under hans egen studietid i Wittenberg, nämligen den latinska öfversättning, som den berömde humanisten Erasmus utgifvit 1516.

Bland dem, som lyssnade till den unge lärarens ord, befann sig äfven en gammal, snart sjuttioårig man, stiftets dåvarande högste chef, ärkedjäknen Laurentius Andreæ . I honom fann Olavus icke blott en uppmärksam åhörare, utan äfven en trofast och inflytelserik beskyddare. Och af en dylik blef han snart i starkt behof. I Tyskland hade reformationen utvecklats till en fullständig brytning med katolicismen, och Olavus egna åsikter höllo väl jämna steg med de forna studiekamraternas. Redan på våren 1523 hade han samlat en flock af meningsfränder kring sig, för hvilka