han utvecklade Luthers lära, och i ett samtidigt skrifvet bref klagar den vaksamme biskop Brask öfver “den förargelse och oro hos folket, som en af dem åstadkommer genom de predikningar, han håller för menigheten och hvilka äro fulla af lutherska jäsämnen“. För att oskadliggöra dessa, ansåg sig Brask böra kringskicka en kopia af den bulla, som påfven utfärdat mot Luther. Den djärfve predikantens namn anföres väl icke, men det hafva vi ej svårt att gissa, och kort därefter få vi värkligen en förteckning på de kätterska meningar, som "magister Olavus“ uttalat i sina predikningar. Grundtanken i hans — på ett ytterst enfaldigt sätt refererade — satser är den, att legender, kyrkofäder och tradition intet äga att betyda för vår tro, för hvilken bibelns ord böra vara det enda rättesnoret; att ingen medlare finnes mellan Gud och människor utom Kristus allena, och att påfven således icke äger någon makt att meddela oss syndaförlåtelse; att mässan är af ringa värde i jämförelse med predikan och att tiggarordnarna böra förbjudas.
Samma bref, i hvilket dessa kätterska meningar anföras, visar äfven, att de redan i Strängnäs framkallat strid och motsägelser. Brefvet är nämligen skrifvet af en medlem af Strängnäs domkapitel, Doktor Nils, hvilken också vidfogat en vederläggning, säkerligen densamma, med hvilken han redan muntligen sökt bemöta Olavus satser. Äfven denna är af stort intresse, enär den gifver oss en tämligen åskådlig föreställning om den teologiska ståndpunkt, på hvilken äfven de mest bildade af den gamla kyrkans män då ännu befunno sig i vårt land. Till stöd för sina meningar åberopar
