sättaren. Att hår utveckla de skäl, som tala för den ena eller andra åsikten, är icke rätta platsen, då denna skrift oj vill utgöra något inlägg i den vetenskapliga diskussionen, utan endast afser att meddela dennas resultat. Nu är dock frågan löst: det är Olavus Petri, som värkställt denna epokgörande öfversättning, hvars stora icke blott religiösa utan äfven folkliga betydelse ingen klarare än Olavus insåg.
Då denna öfversättning utkom, hade han redan tagit ett djärft steg, genom hvilket han oåterkalleligen brutit med den katolska kyrkan. I februari 1525 hade han nämligen gift sig med en Kristina, hvilken enligt en gammal, men dock tvifvelaktig uppgift skulle hafva varit dotter till en annan evangelisk predikant, Michel Langerbeen. Hon var då ej längre ung, ty enligt samma källa hade hon redan uppnått trettiosju år och var således fem år äldre än Olavus. Celibatet var lag för kyrkans män — och till dem räknades ock diakonen — men lagen öfverträddes för betalning. “Det kan har man sagt ej hafva varit svårare för Olavus än för mången annan att räkna sig själfsvåldet till godo, inträda i en förbindelse, som var honom kär, och betala sin skatt“. Men driffjädern till detta äktenskap var nog icke för Olavus någon böjelse i vår tids mening. Så allmänmänsklig kärleken än är, har äfven denna under olika tider upptrådt under mycket olika former, och 1500-talet kände i allmänhet ej den rent personliga kärlek, som vår tid åtminstone uppställer såsom en fordran för ett äktenskapligt förhållande mellan man och kvinna. I den skrift, som Olavus 1528 utgaf om äktenskapet, anför han icke den personliga böjelsen
