40
bland motiven till äktenskap, och att han själf för en dylik böjelse skulle hafva trotsat gällande bruk, är knappast troligt. Såsom af denna skrift framgår, såg han i äktenskapet i främsta rummet icke en rättighet utan en plikt. Gud själf hade hos människorna inplantat driften därtill, och i den heliga skrift hade han uttryckligen befallt dem att växa till och föröka sig. Såvida således mannen ville vara skaparen hörsam, var det hans skyldighet att träda i äktenskap, och bristen på personlig böjelse skulle säkerligen ej af Olavus hafva tagits såsom ursäkt för den enskildes uraktlåtenhet att foga sig efter Guds befallning.
Det ligger ett drag af nästan dyster pliktkänsla i hans skildring af äktenskapet. Det är — såger han — en stadga, “där en kristelig kärlek drifven och öfvad varder, förty mannen hafver arbete och omak för sin hustrus och barns bästa och välfärd, och ofta, när så tiden och lägenheten tillkräfver, att fiender för handen äro eller ock hvad annat hända kan, måste han gifva sig i döden för deras skull, att de skola sitta i frid och rolighet, och när han så gör, gör han Gudi en behaglig tjänst. Sammaledes är ock med kvinnan, som arbete och omak hafver för sin mans och barns bästa, besynnerligen i den svåra plikt, som Gud henne pålagt hafver, att hon skall vara under sin mans våld och i jämmer och vedermöda föda sina barn. Och hvar än så skedde att hon i barnsäng läte lifvet till, gjorde hon det dock i Guds lydno, hvilket Gudi är en behaglig tjänst, henne till salighet.“
Den stränga, nästan hårda pliktkänsla, som låg till grund för Olavus alla handlingar, dref honom således
