Hoppa till innehållet

Sida:Henrik Schück Olavus Petri 1906.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

deras och kyrkans öfverflödiga inkomster indragas. Då ständerna icke ville lämna sitt bifall till dessa fordringar, afsade sig konungen kronan och drog sig tillbaka till slottet, hvarefter en allmän villervalla uppstod. På den andra dagen samlades ständerna ånyo, men kunde ej häller nu komma till något resultat. Men — heter det — ansåg ridderskapet det rådligast vara, att de andliga fingo disputera och komma till någon ända med deras sak, så att de andra kunde veta, hvad de skulle rätta sig efter. Dr. Peder Galle och magister Olof stego då upp och »nappades väldeliga» och höllo på med sin disputation ända till kvällen. På tredje dagen fortsatte de ännu skarpare, men då började köpstadsmän och bönder så häftigt skria, att herrarna måste falla till föga. På fjärde dagen återtog slutligen konungen regeringen och hans propositioner biföllos.

Genom denna framställning får man onekligen det intrycket, att denna disputation icke varit utan ett väsentligt inflytande på sakens utgång, och det förefaller som om det svenska folkets representanter gifvit efter, därför att de varit öfvertygade om den nya lärans sanning, men så var det icke. I värkligheten ägde nämligen disputationen rum först efter det konungens propositioner blifvit antagna, och det var icke öfvertygelsen om den nya lärans sanning, som dikterade ständernas beslut, utan det var den hårda politiska nödvändigheten. Kyrkans mån hade icke längre något val, utan måste kapitulera på nåd och onåd. Sin makt särskildt öfver hufvudstadens befolkning hade kyrkan förlorat till stor del genom Olavus Petris värk-