För att gifva den stora allmänheten tillfälle att själf bedöma sanningen af dessa rykten, lät Olavus då trycka sina och Galles svar samt sin vederläggning af dessa senare. Jämför man detta lilla arbete med t. ex. de tyska stridsskrifterna från samma tid, kan man ej annat än skänka sitt erkännande åt den lidelsefria ton, som genomgår såväl Galles som Olavus yttranden. Båda, isynnerhet Olavus, äro väl bestämda i sina åsikter, och i detta fall visa de ingen undfallenhet, Olavus fäller då och då ett i våra öron väl barskt ord, men ingendera bemöter motståndaren med någon rå ofverlägsenhet, och från personliga invektiv afhålla sig båda.
Något offentligt meningsbyte hade således ej blifvit af, men konungen uppgaf dock ej tanken härpå och förde därom en ganska häftig brefväxling med biskop Brask. Slutligen bestämdes det, att en disputation skulle äga rum på den märkliga riksdag, som vid midsommartiden 1527 sammanträdde i Västerås. Förhandlingarna på detta möte — måhända det mest betydelsefulla i vår historia — hafva af senare historieskrifvare blifvit skildrade efter den framställning, som gifvits i Peder Swarts krönika. Detta omkring 1560 skrifna arbete, hvilket jag förut haft tillfälle att citera, kan — såsom jag redan nämnt — betraktas såsom Gustaf Vasas officiella historia, tillkommet på hans befallning och skildrande händelserna på så sätt, som konungen ville hafva dem uppfattade. Enligt Peder Swart gick det till på följande sätt vid riksdagen. På mötets första dag framställde konungen sina propositioner, hvilka mynnade ut i yrkandet, att biskoparnes slott skulle öfverlämnas till konungen samt
