och ljuf vid alla, som Paulus säger. Och hade jag haft orsak nog att antasta dig hårdare, om jag alla kristeliga anslag och saktmodighet skulle hafva nederlagt, som du gjort hafver. Men jag hafver dock skonat dig och säger dig nu meningen ut, att efter denna dag vill jag ej så behandla denna sak. Den ära och pris som af hädiska och spotska ord komma kan, begär jag icke.» Paulus Helies kort därefter utgifna skrift rörande konungens frågor blef därför af Olavus obesvarad, och därmed hade han äfven för all framtid sagt farväl åt det polemiska skriftställeriet.
Under dessa år inföll äfven Olavus Petris reformatoriska författarskap. Från och med 1526 utsände han den ena småskriften efter den andra, alla utmärkta för denna enkla, folkliga framställning, som gör hans arbeten till något så enastående i vår litteratur. För att förstå, hvad en dylik författarvärksamhet för det egentliga folket då betydde, bör man taga i betraktande arten och omfattningen af den litteratur, som förut fanns för gemene man i vårt land. Vår första tryckta bok utkom väl redan 1483, men den var på latin och blott afsedd för prester. Samma språk och samma bestämmelse hade de flesta öfriga tryckalster från medeltiden. Den första svenska boken bär ett så pass sent årtal som 1495, den andra i ordningen utkom först 1514, och inalles funnos ej tio arbeten på svenska, då Olavus Petri först uppträdde. Men han blef den, som lärde sina landsmän den svåra konsten att läsa i bok och som gaf dem litteratur, hvilken de kunde förstå.
1526 utkommo — utom Nya testamentet — trenne
