58
ty att våra förfäder hafva litet eller ock intet därom skrifvit“. Samma oförfärade sanningskärlek följde honom ock, då han gick att skildra Sveriges senaste historia, och för unionstidens olyckor lade han icke all skulden på danskarna. Men ett dylikt sätt att skrifva historia saknade då för tiden ej sina faror. Ännu två år efter författarens dod skref Gustaf Vasa till hans broder och klagade öfver att mäster Olof otillbörligen “föregifvit, att de svenskes högfärd hafver varit en rot och tillfälle, att emellan de svenske och danske hafver varit ofred och oenighet, det han aldrig med goda skäl bevisa kan, utan de danskes falske anslag, brefbeseglingar och dagtingen hafva vållat fiendskap“. Häri hade master Olof således visat sig “som en menedig och sitt rätta fäderneslands förrädare“. Vidare klagade konungen ock ofver, att han “gifver före, att allt det de gamle skribenter och historiographi hafva om svenskars och göters uppriktighet skrifvit, skall vara lögnakteligen tillsammansatt. Hur ärligen han ock hafver uti detta stycket skrifvit om sitt rätta fädernesland, låte vi hvar ärlig och uppriktig kristen man därom döma“.
De allmänna politiska reflexioner, som här och hvar voro inströdda i krönikan, väckte säkerligen i ännu högre grad konungens förbittring. Olavus Petris strängt demokratiska sinnelag, som framträdt redan i kröningspredikan, hade under årens lopp blifvit ytterligare skärpt, och den synpunkt, ur hvilken han nu betraktade konungamakten, kan närmast jämföras med det gamla testamentets. Konungarna voro ett straff för folkets synder. “Onda furstar — säger han — äro landsplågor, där Gud straffar sitt folk med. Därför strida undersåtarna aldrig
