Ungefär samtidigt skref den katolske arkebiskopen Johannes Magnus en historisk framställning af Sveriges öden, och äfven detta arbete hade ett betydande inflytande på den senare svenska historieskrifningen. Det är ganska intressant att jämföra dessa båda arbeten, ty båda äro typiska representanter för de båda riktningar inom häfdateckningen, som då och långt framgent bröto sig mot hvarandra. Om syftet för Olavus Petri varit öfvervägande etiskt, var det för Johannes Magnus så att säga estetiskt – att skänka Sverige en ärorik följd af konungar, om hvilkas existens i värkligheten författaren just ej gjorde sig några bekymmer, och att åt dessa dikta samman en af bragder fylld regeringstid. För denna uppfattning var historien en lysande patriotisk dikt, och för att få motiven till denna dikt upptog häfdatecknaren kritiklöst de gamla krönikornas alla fabler, smyckade ut dem, när så behöfdes, och uppfann nya länkar i den stolta kedja, som förband den regerande konungen med Jafets son Magog, Sveriges första konung enligt de medeltida krönikorna.
För Olavus Petri var sanningen historieskrifvarens främsta uppgift, och denna sökte han årligt, så långt det med den tidens historiska hjälpmedel var möjligt att utröna. Han stryker obarmhärtigt hela skockar af uppdiktade sagokungar, i de beprisade vikingarna, för hvilka Europas alla folk darrade, ser han nyktert och i det hela riktigt endast “en hop skalkar och tyranner“, och han uttalar oförbehållsamt en tanke, hvilken då hart när betraktades som fosterlandsförrädisk, nämligen att våra krönikor innehöllo “ganska liten rättelse, huru här i riket hafver tillstått förr än kristendomen hit kom,
