64
och han gjorde därför antagligen inga svårigheter vid att benåda de båda reformatorerna. Dock måste Laurentius Andreæ med hela sin förmögenhet köpa sig fri från straffet, och för Olavus Petri erlades en motsvarande bötessumma af Stockholms stad, som på detta sätt räddade den älskade lärarens lif.
Under de följande åren tyckes konungen hafva försökt att med mildhet vinna Olavus Petri for sig. Så gaf han ett understöd åt hans son Reginald, hvilken studerade i Tyskland, 1542 utnämndes Olavus Petri själf till inspector för Stockholms skola, och året därpå till kyrkoherde i Stockholms storkyrka. 1541 sökte konungen förmå honom att författa en krönika, hvari konungens egen regering skulle skildras, och fyra år därefter föreslog han honom att beskrifva konung Kristians “skräckeliga och okristliga tyranni“, men så vidt man vet, misslyckades dessa försök att af den forne oppositionsmannen göra en officiell häfdatecknare. Och i sina predikningar tycktes Olavus med samma oförbehållsamhet som förut hafva utsagt sin mening. 1544 skref Gustaf till en af sina underordnade, att denne skulle allvarligen förmana Mäster Olof, “att han ställer sin predikan därhän, att lydnad och hörsamhet ibland undersåtarne måtte yttermera inplantad blifva, och icke hugger alltid så mycket på öfrighetens sköld som han plägar. Hvar I sedan förnimme någon förbättring i hans predikan, så må det blifva som det är; hvar om icke, då må man annorlunda tänka till saken“.
Dessa hans sista predikningar tyckas hafva varit ganska olika mot hans första. När dessa höllos, var han en ung man, hvilken förhoppningsfullt blickade
