KRONÄRTSKOCKAN
så oskyldigt jag kunde, liksom i förbigående.
Här låg det nya uppslaget. Han visste icke, att jag talade efter en gifven plan och hade alltså ingen anledning att inlägga någon afsikt i min fråga; han måste tillskrifva den slumpen, det lösa pratets oberäkneliga nyck. Jag å min sida gjorde allt för att framkalla denna uppfattning: jag hade knappt talat ut, förrän jag knackade på kyparen och mumlade något om cigarretter, hvarigenom frågan just fick utseende af att vara framkastad på måfå och glömd i samma ögonblick som framkastad, alltså att vara en fråga, på hvilken man kunde svara eller icke svara, likgiltigt hvilket. Jag måste nämligen säga mig själf, att det ju fanns en möjlighet, om också svag, att min vän verkligen en gång på allvar hade haft något med blåsyra att göra, och med denna visserligen minimala möjlighet för ögonen var det min
