Sida:Historietter.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

SYNDENS LÖN


Man drömmer ej alltid så vackert!
— Men sömnen hade jag mist.
Den långa nattens timmar
jag vakade trött och trist.

Ty dina duniga kinder
har jag smekt med min blick helt tyst,
och dina röda läppar,
dem har jag aldrig kysst.

Jag visade farmaceuten detta poem och erbjöd honom att använda det. Han läste uppmärksamt igenom det två gånger och blef alldeles röd af förtjusning.

»Har kandidaten verkligen skrifvit det själf?» frågade han i sitt hjärtas uppriktighet.

»Ja, tyvärr,» svarade jag.

Han tackade mig mycket varmt för tillåtelsen att använda poemet, och då han gick ut ur rummet, tror jag att vi båda hade en känsla af att vi måste lägga bort titlarna med det första.


*


108