Sida:Historietter.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
DUGGREGNET


ÅTER är det höst och mörka dagar, och solen gömmer sig i rymdens skummaste vrå, för att ingen skall se hur blek och åldrad och tärd hon blifvit denna sista tid. Men medan blåsten hvisslar i fönsterspringorna och regnet porlar i takrännan och en våt hund tjuter framför en stängd port där nere på gatan, och innan höstens första brasa

8113