Sida:Historietter.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
REGISTRATORN


SÅ, är han död. Ja, herre Gud, vi måste ju alla den vägen gå.

Han var en stilla och fredlig man. Han skötte sitt och lämnade andra i fred och lånade aldrig pengar; det behöfde han icke heller, ty han hade räntor.

Men han hade en liten skruf lös.

Jag minns honom så väl från familjebjudningarna i mina uppväxtår. Han

127