REGISTRATORN
hvad jag då såg. Efter oss kom som afslutning på gåsmarschen den lille registratorn hoppande kråka. Ja, han hoppade verkligen kråka mycket bra; glasögonen guppade upp och ned på hans stora böjda näsa, som var alldeles för stor för en så liten man. Vid första anblicken ryste jag till; jag förstod icke hur någon kunde skratta, och det oaktadt skrattade jag själf med. Då registratorn såg, hvilken lycka hans infall gjorde — hans hustru särskildt skrattade så att magen hoppade — fortsatte han ännu en stund att hoppa kråka; han hoppade kråka två hvarf kring salsbordet alldeles ensam.
Mina ögon sökte ofrivilligt hans son, en halfvuxen femton års gosse liksom jag. Han hade gått och ställt sig i ett hörn längst inne i skuggan.
Då registratorn slutat att hoppa kråka, började han ett samtal med
- 130
