GYCKLAREN
Hans ansikte hade väckt mitt intresse utan att jag kunde förklara hvarför, och jag gräfde fram alla slags gamla hågkomster ur mitt minnes skräpkammare för att söka identifiera honom, men förgäfves.
På kvällen var jag på teatern. Där återfann jag honom till min öfverraskning på scenen, i en biroll. Han var endast lätt maskerad, jag kände genast igen honom och sökte efter hans namn på programmet. Jag fann det, men det var mig obekant. Jag följde med spändt intresse hans spel. Han föreställde en stackars dum och löjlig betjänt, som alla hade till narr. Rollen var lika eländig som stycket, och han spelade den inlärdt och konventionellt; men hans röst fick i vissa tonfall en bitter och hvass klangfärg, som icke hörde till rollen.
De ringde för mitt öra, dessa tonfall, ännu sent på natten, då jag gick af och an i mitt rum. Och med deras
