GYCKLAREN
hjälp lyckades det mig slutligen att gräfva upp den erinring, med hvilken han hörde samman. Jag fann, att vi hade varit skolkamrater; men han var många år yngre än jag. Då jag gick i högsta klassen, gick han i en af de lägsta.
När jag gick i öfversta klassen i
skolan, stod jag en dag i fönstret mot
slutet af en frukostrast. Rasterna i
skolan hade för mig sin alldeles
särskilda spleen: jag kunde icke taga mig
något för. Jag visste, att jag icke kunde
min läxa, och gitte icke läsa öfver den.
Den smula oro jag kände för den
kommande lektionen döfvades alltid af en
större, af oron för lifvet, af den
naggande förkänslan af att de dagar som
väntade skulle bli lika tomma och
meningslösa som de dagar som gått...
Så gick jag af och an med händerna i jackfickorna och kunde icke
- 134