MARDRÖM
Det är så bortglömdt och så öfvergifvet: jag börjar göra mig en föreställning om någon mycket rik man, som äger så många herrgårdar och slott att han icke kan minnas dem alla, och detta har han glömt. Kanhända också, att han börjar bli gammal och minnesslö... Men jag själf, hvad gör jag här, och hur har jag kommit hit? Det har jag glömt. Och jag, som just hade någonting så viktigt att uträtta inne i staden, ehuru jag icke längre minns hvad... Och det är en egen, gulaktig halfdager. Det är ju midt på förmiddagen, hur kan det vara så skumt?
Skymningen gör mig ängslig.
Jag anstränger mig att urskilja föremålen i våningen; jag försöker känna igen mig. Det förefaller mig nämligen att jag har varit där förr, många gånger, och att jag borde vara hemmastadd; men det är mig omöjligt att reda mina minnen. Det är en känsla af samma
- 142
