Sida:Historietter.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

EN HERRELÖS HUND


husknut och sitt ben och sina kamrater och skyndar till sin herre.

Den hund, hvars herre dog utan att hunden visste hur och blef begrafven utan att hunden visste hvar, sörjde honom länge; men då dagarna gingo och ingenting inträffade, som kunde påminna honom om hans husbonde, så glömde han honom. På den gata, där hans herre bott, kände han icke längre lukten af hans spår. Då han tumlade om på en gräsplan med en kamrat, hände det ofta att en hvissling skar genom luften, och i samma ögonblick var kamraten försvunnen som en vind. Då spetsade han öronen, men ingen hvissling liknade hans herres. Så glömde han honom, och han glömde ännu mera: han glömde att han någonsin haft en herre. Han glömde att det någonsin hade funnits en tid, då han icke skulle ha ansett det möjligt för en hund att lefva utan en herre. Han blef hvad man skulle kunna

160