ga och spela något stycke, utan, at på annat sätt först lära Melodien, således saknas deraf rättelse huru tonerna skulle höjas och sänkas, icke heller utwisa de någon wiss ordning, tid och tact; det förmenes derföre, at då de Gamla sjungit eller spelt Tutti, både Bas och Discant warit i samma ton, och således det ena partiet ej haft flera noter än det andra. Den förste hos Grekerna brukeliga Harpa hade allenast 4 strängar, men sedan och efter hand blefwo de förökte til 15, ja omsider til 18 strängar, hwilket antal, wart lämpadt efter den Människliga rösten, som ock troddes i sång wara inskränkt til 18 toner, det är, efter wårt sätt at tala, sträckt sig föga öwer twå octaver. Någre hålla troligt, at de Gamle på sina Harpor ihopslagit vissa toner, som med hwarandra sammanstämde, men wi lemne sådant i owisshet, [1] och endast giöre häraf den slutsats, at Musiken, såsom alla andra wetenskaper, haft sina tidehwarf, at förbättras, upöfwas och utspridas. Wi erinre likwäl, huru
§. 7. Musikens werkningar i alla tider warit besynnerlige, och förtiena wår
- ↑ Witruwius Lib. 5 : C. 4. har sökt at ur Aristoxenus förklara många namn på toner m. m. men det blir ändock swårt fatta rätt begrep derom; så mycket kan likwäl slutas, at Diapason betydt samma som wår Octava, Diotrion har bemärkt Tertia, Diatessaron Quarta, Diapente Quinta, och Diesis en semiton o. s. w.
