opakt lager. Septa äro derför, motsvarande de olika lagren, på teckningarna hvita med svarta begränsningslinier. Den septaltuberna förbindande membranen är af ungefär samma färg och utseende som de yttre begränsningslagren hos septa, samt är på figurerna svart likasom dessa. Lokuli äro utfyllda af grofkristallinisk kalkspat, sifonen af bergartsmassa, utan spår af några endosifonala bildningar. Septaltuberna äro korta och nå endast till omkring 1⁄5 af afståndet till närmaste septum. De
| Fig. 1. | Fig. 2. | |
_fig._1.jpg) |
_fig._2.jpg) | |
| Fig. 1. Enduceras Burchardii Dew. — Öland, Källa. —. Grå Lituitkalk. — G. Holm 1882. (Holm’s saml.). — Tangentialsnitt genom sifonens midt. Snittets plan är ej fullt vinkelrätt mot konkans medelplan, samt ej heller fullt parallelt med sifonens längdaxel. Detta senare är orsaken till att sifonen skenbart afsmalnar mot distaländan. — Teckning efter fotografi. — Först. 3⁄1 ggr. | ||
| Fig. 2. Endoceras Burchardii Dew. — Öland, Sjöstorp. — Grå Lituitkalk. — G. Holm 1886. ({sc|Holm}}’s saml.). — Ländsnitt i medelplanet. — Först. 3⁄1 ggr. | ||
afsmalna så småningom och sluta såsom en skarp egg. Den septaltuberna sammanbindande rördelen är af större tjocklek än septa, ogenomskinlig, inåt skarpt begränsad, men utåt, äfven hos ovittrade exemplar, likasom uppluckrad, samt utan jämn och skarp gräns. Baktill lägger den sig intill den bakre septal-
