tubens insida, framtill åter omsluter den den främre septaltubens utsida. Strikturerna och det egendomliga utseendet hos lösa sifoner blir härigenom lätt förklarligt, i det sifonen mellan septaltuberna vid börjande vittring ytterligare uppluckras och derigenom med lätthet lösgör sig från den omslutande bergartsmassan och de med septa sammanhängande korta septaltuberna. Strikturerna utgöra derföre aftrycket af septaltuberna.
Oaktadt sin habituela likhet med Endoceras genom sin jemförelsevis stora samt marginala sifon (diametern 2⁄5—2⁄7 af konkans), visar sig förevarande art således genom ektosifonens byggnad ej ens tillhöra samma afdelning (Hotochoanoida Hyatt) inom Nautiloidea som detta slägte, utan ega sina närmaste anförvandter inom afdelningen Ellipochoanoida Hyatt och familjen Orthoceratidæ. Häraf framgår, att det äfven inom denna senare måste finnas former med stor, marginal sifon, fastän de genom sin habituela likhet med Endoceras-former blifvit förbisedda. Då dessa former ej synas kunna upptagas i något hittills uppställdt slägte, torde Endoceras Burchardii få anses såsom typ för ett nytt sådant, för hvilket föreslås namnet Baltoceras, på grund af hithörande formers uppträdande inom de baltiska silurbildningarna. Baltoceras Burchardii (Dew.) förekommer nemligen i Lituitkalken på Öland och i Dalarna samt inom motsvarande horizont (Schicht C1) i Estland, hvarest jag funnit densamma vid Kandel samt vid Hirro nära Reval.
I den grå Vaginatumkalken har jag både på Öland och i Dalarna funnit en närstående form med fullkomligt samma ektosifobyggnad, men lägre lokuli.
I sammanhang med ofvanstående må påpekas, att det är att misstänka, att de af Rüdiger beskrifna och till Endoceras hänförda End. nov. sp. och End. angustisiphonatum Rüd.[1] ej tillhöra detta slägte, utan äro Orthoceras-former med marginal eller submarginal sifon. Till sistnämnda former hoppas jag emellertid inom kort få återkomma.
- ↑ Anf. st., sid. 36—37, tafl. 1, fig. 5 a—b; tafl. 2, fig. 10 a—b.
