I en uppsats i Maj-häftet för förra året[1] har jag redogjort för, hvad som då var mig bekant om apikaländan hos Endoceras. Af lektor S. L. Törnquist i Lund erhöll jag vid ett besök i Lund i slutet af Maj månad samma år med vanligt tillmötesgående till låns en af honom vid Fjecka i Dalarna i röd orthocerkalk (af bergarten att dömma antingen lägsta delen af den röda Lituitkalken, eller den röda Vaginatumkalken) funnen apikaldel af en Endoceras. Oaktadt exemplaret är mycket ofullständigt, i det apex och den närmast denna belägna delen saknas, torde det likväl vara af intresse på grund af ifrågavarande skaldels stora sällsynthet, och då det synes ej tillhöra någon af de arter, hos hvika apikaldelen förut beskrifvits. En på fotokemisk väg utförd bild af detsamma, sedan bakre delen genomskurits, lemnas derföre här nedan.
Exemplaret tillhör med största sannolikhet en ung, outvecklad individ. Om denna min tolkning är riktig, utgöras något mer än de främre två tredjedelarne af detsamma af domicilium (boningskammaren) med aperturalranden nästan fullständig, om också utan fullt skarp begränsning. Hos unga individer af Cephalopoder i allmänhet, som äro stadda i tillväxt, är nemligen aperturalranden ej förtjockad, utan uttunnas i stället skalet derstädes så småningom, samt har derföre vid sjelfva randen varit mycket bräckligt. Baktill förekomma trenne septa. de båda främre med septaltuberna i behåll, bildande tvenne lokuli. Det främsta af de trenne septa är delvis otydligt eller förstördt. Det har, enligt hvad som återstår af detsamma, varit mycket tunnt, och dess bildning har sannolikt ännu ej varit afslutad vid djurets död. Det mellersta åter har en normalt utbildad tjock vägg, så ock det bakersta, utefter hvilkets bakre yta konkan är afbruten. Sifonen jemte den främre lokulus äro likasom domicilium utfyllda af bergartsmassa, den bakre lokulus åter af kalkspat.
- ↑ Holm, G. Om apikaländan hos Endoceras. — Geol. Fören. Förh. 18 (1896): 394.
