till sin fosterson och påstod, att hon skulle silverisera mig; men det var svårt för mig att bo hos henne, då hon var så otäckt regelbunden och anständig på alla sätt: och så när jag inte kunde stå ut med det längre, kilade jag min väg. Jag kröp in i mina gamla paltor och mitt tomma sockerfat igen och kände mig fri och belåten. Men Tom Sawyer snokade upp mig och sade, att han tänkte bilda ett rövarband, och jag skulle få komma med i det, om jag ville gå tillbaka till frun och bli anständig. Och då gick jag tillbaka till henne.
Frun hon grät, när jag kom, och kallade mig ett stackars borttappat lamm och gav mig en hel mängd andra namn också, men han menade aldrig något ont med det. Hon stoppade in mig i de nya kläderna igen, och jag kunde inte göra annat än svettas och svettas och känna mig som en fågel i bur. Och så började den gamla historien. Frun pinglade på en klocka för att få sin kvällsmåltid, och då var det att passa på. Då man kom fram till bordet, fick man inte genast sätta sig och äta, utan man måste vänta, medan frun höll ner huvudet och grumsade litet över maten, fastän det var då sannerligen inte något fel med den, det vill säga ingenting annat än att var sak var kokad för sig själv. I en skål full med ett och annat är det helt annorlunda, för där blir allt blandat om vartannat, och såsen så där liksom skvalpar omkring alltihop, och då smakar det mycket bättre.
Sedan vi hade ätit, tog hon fram sin bok och lärde mig om Moses och vassen, och det stod åt huvudet på mig värre att ta reda på allting om honom; men så en gång råkade hon tala om, att Moses var död för länge, länge se'n, och då brydde jag mig inte något mer om honom, för jag vill inte ha något att göra med dödfolk.
Det dröjde inte så länge, så fick jag lust att få mig en pipa, och bad frun att låta mig få den, men hon ville inte. Hon sade, att det var en ful vana, och att det inte var snyggt, och att jag skulle försöka sluta upp att röka.
