Just så där göra somliga människor: de fördöma en sak, då de ingenting veta om den. Här bråkade hon om Moses, som inte alls var något släkt med henne och som ingen alls hade någon nytta av, då han var död, som ni hört, men mig gick hon åt alldeles förfärligt, för att jag gjorde någonting, som det ändå var någonting gott i. Och själv snusade hon! Det var naturligtvis rätt det, då hon gjorde det själv.
Hennes syster, fröken Watson, en riktigt elak gammal fröken med glasögon på näsan, som nyss hade flyttat till henne, anföll mig nu med en abcbok. Hon ansatte mig ganska hårt i omkring en timme, men då sade frun till henne, att hon skulle sluta. Jag hade inte kunnat stå ut med det mycket längre. Sedan blev det förfärligt tråkigt en stund och jag hade svårt för att hålla mig stilla. Då brukade fröken Watson säga: »Lägg inte upp fötterna så där, Huckleberry!» och »Sitt inte så där hopkrupen, Huckleberry! Sitt rak!» och genast efter hette det: »Inte får du gäspa och sträcka på dig så där, Huckleberry! Varför kan du inte försöka att bära dig anständigt åt?» Sedan talade hon om för mig en hel mängd om den ondes rike, och jag sade, att jag önskade, att jag vore där. Då blev hon som om hon hade varit tokig, men inte hade jag menat något ont med vad jag sade; allt jag ville var att få gå min väg — vart som helst; allt jag önskade var en förändring — jag var inte alls kinkig. Hon sade, att det var syndigt att säga vad jag hade sagt, hon sade, att hon inte skulle vilja säga det för hela världen; hon skulle leva så, att hon finge komma till det goda land. Men då jag inte kunde se någon fördel i att komma till samma ställe som hon, beslöt jag att inte försöka att komma dit. Men det sade jag aldrig, för då hade det bara blivit bråk och obehag, och det skulle inte ha tjänat till någonting.
Nu hade hon kommit riktigt i farten, och hon gick nu och berättade för mig allt möjligt om det goda landet.
