mellan knäna. Jag gav honom ett par knuffar på axeln och började gråta.
Han rörde på sig eller rättare spratt upp ur sömnen, men då han såg, att det bara var jag, gäspade han av alla krafter och sträckte på sig, och så sade han:
»Hallå, va' ä' de' frågan om? Gråt inte, gosse. Va' gråter du över?»
Jag svarade:
»Pappa å mamma å syster å…»
Jag kunde inte fortsätta för snyftningar. Han sade:
»Men för sjutton, ta de' inte så hårt — vi ha alla våra sorger, å de' reder sig nog för dig. Hur ä' de' med dom?»
»De är'… de ä'… ä' de' ni som ä' vakt på båten?»
»Ja», i en riktigt självbelåten ton; »jag ä' kapten å ägare, å styrman å lots å nattvakt å förste man, å ibland ä' jag också både frakt och passagerare. Jag ä' inte så rik som gubben Jim Hornbock, å jag kan inte vara så ädelmodig mot Tom, Dick å Harry som han å kasta omkring mig pengar på samma sätt som han, men jag har sagt honom många gånger, att jag inte vill byta med honom, för en sjömans liv de' ä' ett liv för mig de', har jag sagt, å jag vill hellre vara en nors än bo två mil utanför sta'n, där aldrig någonsin nå'nting händer, nej, inte för alla hans schabrar å lika mycket en gång till. Jag säger…»
Jag avbröt honom och sade:
»Dom ha' råkat ut för en förfärlig olycka, å…
»Vilka?»
»Pappa, vet jag, å mamma, å syster, å fröken Hooker, å om ni ville gå dit opp med eran ångfärja…»
»Dit opp? Var ä' dom?»
»På vraket.»
»Vilket vrak?»
»De' finns ju bara ett.»
