någonsin varit så rik förut. Segarerna voro av prima vara. Vi lågo hela eftermiddagen inne i skogen språkande med varandra, eller läste jag i böckerna, och vi hade alldeles rysligt roligt och trevligt. Jag talade om för Jim allt, som hade hänt på vraket och på ångfärjan, och jag sade, att sådana slags händelser kallades äventyr. Han sade, att när jag gick in i salongen och han kröp tillbaka för att komma till flotten och fann, att den var sin kos, var det nära att han dött på fläcken, för han trodde säkert, att det var alldeles ute med honom, vad som än hände, för om han inte bleve räddad, skulle: han drunkna, och om han blev räddad, skulle vem som helst som räddade honom skicka honom tillbaka hem för att få belöningen, och då skulle fröken Watson alldeles säkert sälja honom ned till södern. Ja, han hade rätt, han hade nästan alltid rätt; han hade ett ovanligt bra huvud för att vara en nigger.
Jag läste en hel mängd för Jim om kungar och hertingar och grevar och sådana där, och om huru schangtilt de klädde sig, och med vilken ståt de uppträdde och kallade varandra för 'ers majestät' och 'ers nåd' och 'ers högvälborenhet' och så vidare i stället för 'herrn'; och Jims ögon stodo långt utanför skallen på honom, och han var mycket intresserad. Han sade:
»Jag visste inte, att de' va' så många av dom. Jag har inte hört om mer än en, gamla kung Salliman, om jag inte räknar de kungar, som ä' i en kortlek. Huru mycket' stor lön får en kung?»
»Lön!» säger jag. »Åh, dom får sina tusen dollar i måna'n, om dom vill; dom äger allting, dom.»
»Nej, de' va' lustigt! Å' vad gör dom då, Huck?»
»Dom gör aldrig nå'nting! Hur du kan fråga! Dom bara sitter och latas.»
»Hå! Kan de' vara möjligt?»
»Ja visst ä' de' så. Dom bara sitter och latas, utom kanske då de' ä' krig, för då går dom ut i kriget. Men
