Jag skyndade i land och försökte göra loss den, men jag var så upprörd, och mina händer darrade så, att jag knappast kunde göra någonting med dem.
Så snart jag kommit loss, satte jag het och ivrig i väg efter flotten, följande stranden av holmen. Det gick mycket bra, så länge den räckte, men den var inte sextio famnar lång, och i detsamma jag ilade förbi ändan av den, sköt jag in i den täta, vita tjockan och hade inte mera begrepp om vart jag styrde kosan, än den som är död och begraven.
Då tänkte jag: det duger inte att paddla; det första jag kan, skall jag ro till stranden eller till en holme eller till något annat. Jag lade upp åran och lät kanoten driva, och ändå skall jag säga det kostar på alldeles oerhört att hålla händerna stilla vid ett sådant tillfälle. Jag ropade och lyssnade. Då hörde jag någonstädes ifrån långt ned på floden ett svagt rop, och genast tändes modet hos mig igen. Jag rodde för brinnande livet åt det hållet, lyssnande av alla krafter, om jag skulle höra det igen. Nästa gång det hördes, fann jag, att jag inte strävade däråt, utan rodde långt åt höger, och gången därpå då ropet låt höra sig, var jag på väg långt åt vänster om det ställe, varifrån det hördes komma — och inte kom jag mycket närmare heller, ty jag snodde omkring än åt det hållet och än åt ett annat, men flotten drev rakt nedåt hela tiden.
Om den dumskallen hade kommit att tänka på att slå på en bleckpanna och slå utan uppehåll, men det gjorde han inte, och det var just de tysta pauserna mellan ropen, som satte mig i sådant bryderi. Men jag rodde på ändå, och så ett tu tre hör jag ropet bakom mig. Nu blev jag riktigt förbryllad. Detta måtte vara någon annan, som ropade, eller också hade jag gjort helt om.
Jag lade ifrån mig paddelåran. Nu hörde jag ropet igen; det var ännu bakom mig, men på ett annat ställe; det kom allt närmare, alltjämt förändrande plats, och jag
