svarade gång på gång, tills det slutligen var framför mig igen, då jag förstod, att strömmen hade svängt kanotens framstäv nedåt floden och att allt skulle komma till rätta, om detta var Jim och icke någon annan flottkarl, som hojtade. Jag kan inte känna igen olika röster i en dimma, ty ingenting visar sig med sitt naturliga utseende eller höres med sitt naturliga ljud i dimma.
Ropandet fortfor, och efter omkring en minut kommer jag med väldig fart ned mot en tvärhuggen strand, beväxt med resliga tråd, som liknade dimmiga spöken, och strömmen vräkte mig ned åt vänster mitt in mellan en massa bråte, som vattnet rent av vrålade inuti, så häftigt var strömdraget på detta ställe.
Om en eller två sekunder lade sig dimman över mig lika tjock och tät som förut, och det blev tyst igen. Jag satt alldeles stilla, lyssnande till mitt hjärtas våldsamma slag, och jag tror inte att jag drog andan en enda gång, under det att det dunkade ett hundratal slag.
Nu gav jag allt hopp förlorat, ty jag begrep, huru det stod till. Den tvärhuggna stranden tillhörde en ö, och Jim hade drivit ned på andra sidan om den. Det var inte någon sådan där liten trädbevuxen holme, som man kunde fara förbi på tio minuter, utan här växte reslig timmerskog som på en stor ö; den kunde vara fem eller sex mil lång och mer än en halv mil bred.
Jag höll mig stilla och spetsade öronen i, som jag tror, en kvarts timme. Jag flöt naturligtvis med strömmen med en fart av fyra eller fem mil i timmen, men det tänker man aldrig på. Nej, man känner, som om man låge alldeles orörlig på vattnet, och om en liten glimt av en försåtlig, halvsjunken trådstam skymtar förbi, tänker man inte på, huru fort man själv ilar i väg, utan man håller andan och tänker: O je, va' den där stocken kilar i väg! Om du inte tror, att det är hemskt och ledsamt att vara ute ensam i en dimma på det
