sättet och på natten, så försök det bara en gång, så får du se.
Under nästa halvtimme gav jag till ett rop någon gång då och då; slutligen hörde jag ett svar på långt, långt håll och försökte att hålla ditåt, men jag kunde inte, och en liten stund efteråt trodde jag, att jag hade kommit in bland en riktig labyrint av små holmar, ty jag såg små otydliga glimtar av dem på båda sidorna om mig, och ibland voro sunden emellan dem mycket smala; och fastän jag inte kunde se somliga av holmarna, visste jag att de funnos där, ty jag hörde vattnet plaska och slå mot gamla, förtorkade buskar och ris, som hängde ut från stranden. Nä, det dröjde nu inte länge, förrän jag åter igen förlorade ropen där nere mellan holmarna, och jag försökte bara en liten stund att ändå följa efter åt samma håll, men detta blev mig svårare än att förfölja en lyktgubbe. Ni kan aldrig tro, vad ljuden här krumbuktade och huru hastigt och ofta de bytte om plats.
Fyra eller fem gånger måste jag med raska tag klösa mig lös från stranden för att inte puffa bort öarna och floden, och jag gissade, att också flotten då och då hade givit stranden en knuff, ty annars skulle den nu hava kommit längre ned och alldeles utom hörhåll, då den flöt i någon mån fortare än jag.
Om en stund såg det ut, som om jag vore ute på öppna floden igen, men nu kunde jag inte höra ringaste tecken till något rop. Jag tänkte då, att Jim möjligen hade ränt upp på en halvt sjunken trädstam och att det var slut med honom. Jag var nu alldeles uttröttad, så jag lade mig ned i kanoten och tänkte, att jag inte skulle bry mig om någonting mera. Jag ville naturligtvis inte sova, men jag var så sömnig, att jag inte kunde hålla mig vaken, så jag tänkte därför, att jag skulle ta mig en liten tupplur.
Men jag gissar, att det var mer än en tupplur, för
